So a couple of times I've asked my self: why can't my life be, just for once, like in the movies? And I think I know why now; I'm such a mediocre, normal, quite boring girl with just an ordinary life. Nothing special happened to me, I have no stories to tell and I am nothing special to be honest. (don't really like to confess that...)
I know I'm still young, and I still have alot of things to experience. And I shouldn't say this untill I'm so old I can't even walk. But still, I want something to be just like in the movies! They are always 16, 17, 18 or what ever when something happens to them. When that special boy who all the girls want only want you, etc etc etc. You all know what I mean.
Damn.
Sometimes I hate life.
And this is so me.
If you have a story to tell, anything, please share it with me!
Bless
Har också sett den filmen och det där citatet fick mig att relatera rejält. Men du.. du är ganska ung va? Jag hoppas inte du gått ut skolan nu för det vore pinsamt när ajg skriver det här.. Det blir så mycket bättre! Allts¨mitt liv b¨rojade på riktigt efter studenten och bara på ett år har jag förändrat mitt tänkande, min mentalitet och mig själv så himla mycket mer! Jag flyttade ju till Oslo också, kan ha varit det. Men saker förändras, hela tiden, kom ihåg det!
SvaraRaderaJag förstår helt och hållet vad du menar! För mig har det där emot hänt massa saker, men inte har den där killen man spanat på kommit fram till mig. Mitt liv skulle bli en sån där sorglig film man bara gråter igenom non stop, med skilsmässa, en pappa som inte bryr sig och har adhd en mamma som bryr sig så sjukt jävla mycket men får cancer och dör... Jag skulle verkligen vilja att mitt liv var mer som en lycklig tonårsfilm med feel good musik.
SvaraRaderaoh, jag förstår vad du menar... Kunde inte sagt det bättre själv - känner exakt likadant sometimes <3 jag tycker att du är grymt cool iaf (hehe), so hang in there. det vänder säkert snart, på ett eller annat vis! :)
SvaraRaderaVet precis hur du känner, jag kände så för ungefär ett år sedan (före allt började hända mig). Jag var den där eviga drömmaren, jag väntade att Mr. Perfect skulle komma och ta mig med storm precis som i filmerna.. Det hade jag väntat på i hela mitt 17 åriga liv. De flesta av mina vänner hade pojkvän och verkade ha det så bra. Att jag hade ett bra liv med en familj som älskar mig och vänner som brydde sig räckte liksom inte, jag ville ha spänning. Jag ville ha mer. Och så en dag precis i början på sommaren åkte jag på en festival i en annan stad och på första dagen av festivalen såg jag en kille i vimlet och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Jag hade en bekant som kände till honom och jag bad henne bjuda över honom på fest dagen efter där jag började snacka med honom, det visade att det inte bara var jag som var intresserad. Allt hände jättefort och vi spenderade en hel helg tillsammans och när festivalen var över och dags för mig att åka hem lovade han att besöka mig, ett löfte han höll. Det blev vi och det var en fantastisk sommarfling jag ALDRIG kommer glömma. Mycket resande fram och tillbaka såklart eftersom vi bodde i olika städer, men det funkade för en sommar. Men precis som alla romanser i filmer så tog allt slut när hösten kom och skolan började.. Efter den sommaren har allt bara vänt för mig, jag är med om heltokiga och spännande saker och jag har efter den sommaren kommit framtill att man måste våga ta lite risker för att få vara med om saker. Tänk om jag aldrig tagit steget och tagit kontakt med den killen, då hade jag missat en helt fantastisk sommar! Gör tokiga saker, gå på fester, smyg in på klubbar, våga satsa lite och ditt liv blir som i filmerna. Det blev mitt iallafall! Sedan antar jag att du fyller 18 i år? Det är verkligen awesome! Jag har tagit körkort, skaffat lägenhet, sökt in på Universitet, bokat studentresa och tar studenten på en månad! Livet kunde inte bli bättre! Hoppas detta peppar dig lite, men livet blir verkligen bara bättre med åren! Sitt inte och vänta på äventyren, sök upp dom! Var spontan, boka en resa, far på en oväntad fest, fega inte utan ta kontakt med killen du gillar! Vad har du att förlora ? ;)
SvaraRaderaKram
känner igen mig... 15 årig vilsen tjej är vad jag är.
SvaraRaderakänner igen mig speciellt där vid ''jag har inga berättelser att berätta''. mina vänner berättar så mycket roligt och jag bara ''eeh.. igår tittade jag på teve'' typ. jag har inga vänner direkt, bara bekanta, och det därför för att jag har så svårt att få nya vänner. men jag gillar att ha kul, gillar att göra saker, och när man gör saker så slipper man prata och sånt. då skrattar man endast och busar vilket jag är väldigt bra på.
och så ser man sina enstaka vänner växa ifrån en och man ba liksom livet suger och gråter dagen före sin födelsedag men försöker hålla humöret uppe för man vill ju ha några fina stunder för att inte hela dagen ska bli förstörd så att man inte behöver gråta ännu mer och önska att man vore död, att man aldrig hade behövt födas. Varför jag liksom? varför ska jag vara olycklig och ensam och patetisk. men andra dagen i skolan kanske den snygga killen man är intresserad av liksom bryr sig om mig, då är man glad och lycklig och det gillar jag.
annars har jag inget som är speciellt med mig. jag har liksom bara ett fint utseende och glatt sätt som alla killar blir kära i men det gör inget för de har skänkt en massa glädje de också, att någon har sett mig och brytt sig om mig och liksom bara ''hej snygging'' och det har gjort min dag.
men det är inget. utseende är inget.
jag skulle vilja ha något mer. har alltid velat kunna sjunga fint, men det gör jag inte. jag kan måla fint, ibland. Men jag är inget jämfört med andra i skolan som ritar trippeltfemgånger finare och roligare.
jag har ingen talang. det känns som att jag bara har ett utseende... fml
Kan verkligen känna igen mig.. hatar att se på alla dessa tonårsfilmer där (i det i de flesta fall iallafall) slutar med att en tjej får killen hon alltid drömt om, har vänner som alltid stöttar och finns där osv. Så funkar det ju inte för de flesta tonåringarna i vanliga fall liksom. Iallafall inte för mig, just nu. Åhh, depp.. :(
SvaraRaderaVilken film är det från? Fick en himla lust att se den! Jag tror att många känner igen sig i det du skriver nu, jag känner iallafall igen mig. Kan säga dig att det är värre att vara 22 och ha en "svacka i livet" och känna att man inte lever, och innan man vet ordet av är man 26 och alla ens vänner har skaffat barn och ingen bryr sig längre. Att veta att man kommer att se tillbaka på sitt liv och tänka "varför gjorde jag ingenting?".
SvaraRadera